2017-06-14 06:00

2017-06-14 06:00

Den gamle (nåja) och staden

KÖRNIKA

Städer och platser förknippas med olika saker beroende på erfarenheter och upplevelser. Dessa föreställningar väcks till liv när man möter bekanta miljöer på nytt. London är för mig synonymt med musik och kulturupplevelser utöver det vanliga. London var det stora äventyret. London var alltings centrum. Ett annat exempel är Uppsala. Smaken av Saluhallens falafel kan jag känna än idag, och det minnet är synonymt med tiden på Biskops-Arnö. Det var en tid av passionerad bildning tillsammans med likasinnade. När jag efter några år i exil utanför rondellerna åter nöter innerstadens gator väcks liknande minnen förknippade med Arvika. Jag ser staden i nytt ljus, nu när jag inte bara åker in för att arbeta och handla. Det nya ljuset är egentligen inte nytt, men perspektivet bjuder fri sikt bortom den fysiska stadens siluett. Som att skåda ut i världsrymden. Existensens gåta både grumlas och blottläggs genom att titta bakåt i tid. Om man aktivt söker en stads själ och insuper alla dess nyanser etsas det fast i ens föreställningsvärld. Bilderna och känslorna finns där, lika självklara som för-julens alla måsten.

Arvika och dess historia fascinerade mig som ung. Mormors berättelser från kriget var som spionromaner. Hon på svenska sidan, i Gunnarskog. Föräldrarna kvar i Oslo. Gränstrakternas mystik var kittlande, långt innan insikten om krigets fasor stod klar. När jag under högstadiet och gymnasiet jobbade extra på Sveders herrekipering berättade Lars-Erik om pappa Helmers bedrifter under beredskapsåren. Lager på lager av fakta och myter byggde upp bilden av staden, men också av världen. Samtidigt grävde jag mig ner genom lagren. Min första lägenhet som jag tog i besittning för snart trettio år sedan låg mitt i stan. Kakelugn, dragiga innanfönster, obefintlig hyra. Det var min sambandscentral, mitt bibliotek, min scen. Nyhets- och samhällsdebatten i Sveriges Radio var mitt universitet. Staden var min kuliss, men också min medspelare. De äldres berättelser skapade sammanhang, autenticitet. Konsten, litteraturen, musiken lockade och berusade. Kopiösa mängder film konsumerades på Svea. Bio Kontrast, måndag eller tisdag, varje vecka. Under det välvda taket öppnade världen upp sig. Minns ni den speciella doften på Svea? Det doftade mystik.

Nu står jag åter vid ett fönster och blickar ut mot innerstadens tak och fasader. Jag ser dem på nytt, samtidigt som jag kikar i mitt rymdteleskop, bakåt i tid. Jag ser nya världar. Men jag ser också min egen och allas vår historia.

I skrivandets stund går Ernest Hemingways Den gamle och havet som radioföljetong i P1. Samtidigt som berättelsen flödar ur bilradion stiger den också i mitt inre. Jag har inte läst Den gamle och havet på tjugo år, men slås än en gång av berättelsens kraft.

Den stora fisken som en metafor för hopp, kamp och drömmar.

Vi skådar framåt, vi skådar bakåt. I bästa fall skådar vi även inåt.

Likt fiskaren Santiago letar vi alla efter den perfekta fångsten.

Ibland simmar den rakt framför oss.

Städer och platser förknippas med olika saker beroende på erfarenheter och upplevelser. Dessa föreställningar väcks till liv när man möter bekanta miljöer på nytt. London är för mig synonymt med musik och kulturupplevelser utöver det vanliga. London var det stora äventyret. London var alltings centrum. Ett annat exempel är Uppsala. Smaken av Saluhallens falafel kan jag känna än idag, och det minnet är synonymt med tiden på Biskops-Arnö. Det var en tid av passionerad bildning tillsammans med likasinnade. När jag efter några år i exil utanför rondellerna åter nöter innerstadens gator väcks liknande minnen förknippade med Arvika. Jag ser staden i nytt ljus, nu när jag inte bara åker in för att arbeta och handla. Det nya ljuset är egentligen inte nytt, men perspektivet bjuder fri sikt bortom den fysiska stadens siluett. Som att skåda ut i världsrymden. Existensens gåta både grumlas och blottläggs genom att titta bakåt i tid. Om man aktivt söker en stads själ och insuper alla dess nyanser etsas det fast i ens föreställningsvärld. Bilderna och känslorna finns där, lika självklara som för-julens alla måsten.

Arvika och dess historia fascinerade mig som ung. Mormors berättelser från kriget var som spionromaner. Hon på svenska sidan, i Gunnarskog. Föräldrarna kvar i Oslo. Gränstrakternas mystik var kittlande, långt innan insikten om krigets fasor stod klar. När jag under högstadiet och gymnasiet jobbade extra på Sveders herrekipering berättade Lars-Erik om pappa Helmers bedrifter under beredskapsåren. Lager på lager av fakta och myter byggde upp bilden av staden, men också av världen. Samtidigt grävde jag mig ner genom lagren. Min första lägenhet som jag tog i besittning för snart trettio år sedan låg mitt i stan. Kakelugn, dragiga innanfönster, obefintlig hyra. Det var min sambandscentral, mitt bibliotek, min scen. Nyhets- och samhällsdebatten i Sveriges Radio var mitt universitet. Staden var min kuliss, men också min medspelare. De äldres berättelser skapade sammanhang, autenticitet. Konsten, litteraturen, musiken lockade och berusade. Kopiösa mängder film konsumerades på Svea. Bio Kontrast, måndag eller tisdag, varje vecka. Under det välvda taket öppnade världen upp sig. Minns ni den speciella doften på Svea? Det doftade mystik.

Nu står jag åter vid ett fönster och blickar ut mot innerstadens tak och fasader. Jag ser dem på nytt, samtidigt som jag kikar i mitt rymdteleskop, bakåt i tid. Jag ser nya världar. Men jag ser också min egen och allas vår historia.

I skrivandets stund går Ernest Hemingways Den gamle och havet som radioföljetong i P1. Samtidigt som berättelsen flödar ur bilradion stiger den också i mitt inre. Jag har inte läst Den gamle och havet på tjugo år, men slås än en gång av berättelsens kraft.

Den stora fisken som en metafor för hopp, kamp och drömmar.

Vi skådar framåt, vi skådar bakåt. I bästa fall skådar vi även inåt.

Likt fiskaren Santiago letar vi alla efter den perfekta fångsten.

Ibland simmar den rakt framför oss.

  • MARCUS KOHLBERG