2016-11-23 06:00

2016-11-23 06:00

Det är inte lätt att vara grön

ANDRALEDARE

Fyra riksdagsledamöter från Miljöpartiet har för en tid sedan brutit sig ur partiets riksdagsgrupp. De deltar inte längre på Miljöpartiets möten i riksdagen utan anordnar i stället egna möten.

Miljöpartiet är i sig inte rotat i en stark gemensam ideologi. MP kan kallas för definitionen av en rödgrön röra, en del medlemmar har en mer liberal syn på miljöfrågan medan andra placerar sig långt ut på vänsterkanten. Genom att partiet inte behövt ta ansvar tidigare har man inte heller behövt rensa ut de som inte håller med om Miljöpartiets politik.

Partiets tid vid makten har därmed varit mer smärtsam än den behövt vara. En minister och ett språkrör har behövt avgå. Två av deltagarna i utbrytargruppen, Carl Schlyter och Valter Mutt, fick lämna sina prestigefyllda uppdrag som EU-nämndens ordförande respektive utrikespolitisk talesperson. Detta efter att de offentligt kritiserat regeringens värdlandsavtal med Nato samt påstått att frågan om Vattenfalls brunkolsförsäljning är avgörande för om Miljöpartiet kan sitta kvar i regeringen eller inte. I en debattartikel i Aftonbladet (18/11) motiverar utbrytarna sitt beslut med att regeringsduglighet har överordnats alla andra mål partiet har haft.

Att regera tillsammans med ett annat parti innebär kompromisser. Bästa sättet att se till att man kan uppfylla några vallöften är att förhandla innan man går till val. Om man lovar runt utan någon tanke på hur man kan genomföra politiken kan man räkna med att väljarstödet kommer att rasa.

Det har det också gjort. Inför valet 2014 talades det om att MP skulle få upp emot tolv procent. Partiet fick dock nöja sig med strax under sju procent, och har numera sjunkit till strax över fyra procent i flera opinionsundersökningar.

Miljöpartiets luftslott till politik klarade inte en granskning. Partiet gör sig bäst i opposition där man kan fila på sina långsiktiga visioner och kritisera sittande regering. emellanåt försöker Miljöpartiet fortfarande inta en oppositionsroll i samma regering som man är en del av. Partiet driver nu mycket av den politiken man tidigare kritiserade Alliansen för: migrationspolitiken, Vattenfalls brunkolsförsäljning och bevarandet av kärnkraften.

Miljöpolitiken är partiets flaggskepp, men inte heller där har partiet lyckats få igenom några stora reformer. Det kanske är tur. Förslagen om kilometerskatt och skatt på flyg är inte vad Sverige behöver. Men utbrytargruppens politik är inte bättre. Man vill inte bara ha mindre samarbete med Nato, man är också kritisk till de viktiga handelsavtalen mellan EU och Kanada samt USA.

Om Miljöpartiet skall hålla sig kvar i riksdagen behöver partiet fokusera sin miljöpolitik till en politik med grön skatteväxling där man inte enbart höjer skatter utan också sänker skatter på annat håll. Man borde också lämna de landsbygdsfientliga förslagen om skatt på avstånd. Om man lyckas få igenom några bra reformer kanske man kan behålla väljarstödet på nuvarande nivå. Annars fortsätter stödet att rasa. (AS)

Miljöpartiet är i sig inte rotat i en stark gemensam ideologi. MP kan kallas för definitionen av en rödgrön röra, en del medlemmar har en mer liberal syn på miljöfrågan medan andra placerar sig långt ut på vänsterkanten. Genom att partiet inte behövt ta ansvar tidigare har man inte heller behövt rensa ut de som inte håller med om Miljöpartiets politik.

Partiets tid vid makten har därmed varit mer smärtsam än den behövt vara. En minister och ett språkrör har behövt avgå. Två av deltagarna i utbrytargruppen, Carl Schlyter och Valter Mutt, fick lämna sina prestigefyllda uppdrag som EU-nämndens ordförande respektive utrikespolitisk talesperson. Detta efter att de offentligt kritiserat regeringens värdlandsavtal med Nato samt påstått att frågan om Vattenfalls brunkolsförsäljning är avgörande för om Miljöpartiet kan sitta kvar i regeringen eller inte. I en debattartikel i Aftonbladet (18/11) motiverar utbrytarna sitt beslut med att regeringsduglighet har överordnats alla andra mål partiet har haft.

Att regera tillsammans med ett annat parti innebär kompromisser. Bästa sättet att se till att man kan uppfylla några vallöften är att förhandla innan man går till val. Om man lovar runt utan någon tanke på hur man kan genomföra politiken kan man räkna med att väljarstödet kommer att rasa.

Det har det också gjort. Inför valet 2014 talades det om att MP skulle få upp emot tolv procent. Partiet fick dock nöja sig med strax under sju procent, och har numera sjunkit till strax över fyra procent i flera opinionsundersökningar.

Miljöpartiets luftslott till politik klarade inte en granskning. Partiet gör sig bäst i opposition där man kan fila på sina långsiktiga visioner och kritisera sittande regering. emellanåt försöker Miljöpartiet fortfarande inta en oppositionsroll i samma regering som man är en del av. Partiet driver nu mycket av den politiken man tidigare kritiserade Alliansen för: migrationspolitiken, Vattenfalls brunkolsförsäljning och bevarandet av kärnkraften.

Miljöpolitiken är partiets flaggskepp, men inte heller där har partiet lyckats få igenom några stora reformer. Det kanske är tur. Förslagen om kilometerskatt och skatt på flyg är inte vad Sverige behöver. Men utbrytargruppens politik är inte bättre. Man vill inte bara ha mindre samarbete med Nato, man är också kritisk till de viktiga handelsavtalen mellan EU och Kanada samt USA.

Om Miljöpartiet skall hålla sig kvar i riksdagen behöver partiet fokusera sin miljöpolitik till en politik med grön skatteväxling där man inte enbart höjer skatter utan också sänker skatter på annat håll. Man borde också lämna de landsbygdsfientliga förslagen om skatt på avstånd. Om man lyckas få igenom några bra reformer kanske man kan behålla väljarstödet på nuvarande nivå. Annars fortsätter stödet att rasa. (AS)