2016-11-23 06:01

2016-11-23 06:01

Sent vaknade syndaren

LEDARE

Centern tonar ned sin generösa migrationspolitik och moderatledaren ångrar nu sitt partis tidigare generösa linje. Men räcker det för att återfå väljarnas förtroende? Troligen inte. Det kommer att krävas mer än mörkningar och lama ursäkter.

Migrationspolitiken fortsätter att sätta djupa avtryck i den svenska väljaropinionen och det är en utmaning för de flesta partier som tidigare stått för den generösa linje som starkt bidrog till förra årets kraftiga tillströmning av asylsökande. Nu är integration, eller bristen på sådan, på de flestas läppar, men historiebeskrivningen har också betydelse.

Enligt källor till Dagens Industri så är strategerna i Centern oroade över att det stora fokuset på flyktingfrågan inte kommer att hjälpa partiet. Istället vill man tala mer om jobb, trygghet och brott och straff. Märk väl att de inte talar om att verkligen ändra sin migrationspolitik utan om att tona ned den. De vill alltså försöka äta kakan och samtidigt ha den kvar, men frågan är om väljarna inte genomskådar detta.

Nu har väl C redan stöd från borgerlighetens öppna gränser-liberaler, och vill inte tappa dem, men de är ju inte tillräckligt många för att försäkra partiet om det växande opinionsstöd de hoppas på. Samtidigt finns det många centerpartister ute i landet som skakar på huvudet åt den linje som drivs centralt.

Moderaterna har ju redan svängt till en betydligt mer restriktiv hållning i migrationspolitiken och partiledaren kände sig i gårdagens Aftonblad manad att förklara varför hon ändrat sig. I dagarna är det ju ett år sedan den rödgröna regeringen gjorde helt om och i praktiken stängde gränserna för asylsökande. Och precis som för regeringen så gäller devisen om att sent skall syndaren vakna för Moderaterna och Anna Kinberg Batra. Det var ju den tidigare alliansregeringen som genom samarbetet med Miljöpartiet gjorde krisen möjlig genom sin oerhört generösa migrationspolitik.

Det är förvisso bra att man kan erkänna när man har haft fel och be om ursäkt, men det är något som klingar falskt med det hela, även om hon givetvis försäkrar att omprövningen inte är taktiskt betingad. Kinberg Batra kan nämligen inte förklara hur det kunde gå så galet, även om viss antydan ges när hon hänvisar till en 15 år gammal riksdagsmotion hon skrev för fri invandring. I Sveriges Radios Studio Ett säger hon att det är skillnad på att skriva om principer och en annan att leda ett parti här och nu och framåt. Hon, och många andra med henne, har helt enkelt utgått från ett ideologiskt önsketänkande som sedan kraftfullt kolliderat med verkligheten.

Hon är också självkritisk nog att peka på hur motarbetade och utfrysta de blev som tidigt varnade för hur ohållbar politiken var. I värsta fall anklagades de för att ha dunkla motiv. Frågan är dock om det innebär någon rehabilitering av kritikerna. Även efter en omsvängning så brukar ju sådana personer genom sin blotta existens vara en obekväm påminnelse om hur fel man själv hade förr.

Kinberg Batras erkännanden nu lär därför inte räcka till för att återskapa det förlorade förtroendet. Hon gjorde det heller inte lätt för sig genom att svamla sina talepunkter i Studio Ett, där hon slingrade sig undan frågan om asylmottagandet de senaste 20 åren varit en kostnad eller inte, eller där hon på en och samma gång kunde säga att få kunde förutse vad som skulle ske (det fanns det visst de som kunde), och samtidigt säga att det fanns tecken tidigare än under förra höstens asylkris.

Migrationspolitiken fortsätter att sätta djupa avtryck i den svenska väljaropinionen och det är en utmaning för de flesta partier som tidigare stått för den generösa linje som starkt bidrog till förra årets kraftiga tillströmning av asylsökande. Nu är integration, eller bristen på sådan, på de flestas läppar, men historiebeskrivningen har också betydelse.

Enligt källor till Dagens Industri så är strategerna i Centern oroade över att det stora fokuset på flyktingfrågan inte kommer att hjälpa partiet. Istället vill man tala mer om jobb, trygghet och brott och straff. Märk väl att de inte talar om att verkligen ändra sin migrationspolitik utan om att tona ned den. De vill alltså försöka äta kakan och samtidigt ha den kvar, men frågan är om väljarna inte genomskådar detta.

Nu har väl C redan stöd från borgerlighetens öppna gränser-liberaler, och vill inte tappa dem, men de är ju inte tillräckligt många för att försäkra partiet om det växande opinionsstöd de hoppas på. Samtidigt finns det många centerpartister ute i landet som skakar på huvudet åt den linje som drivs centralt.

Moderaterna har ju redan svängt till en betydligt mer restriktiv hållning i migrationspolitiken och partiledaren kände sig i gårdagens Aftonblad manad att förklara varför hon ändrat sig. I dagarna är det ju ett år sedan den rödgröna regeringen gjorde helt om och i praktiken stängde gränserna för asylsökande. Och precis som för regeringen så gäller devisen om att sent skall syndaren vakna för Moderaterna och Anna Kinberg Batra. Det var ju den tidigare alliansregeringen som genom samarbetet med Miljöpartiet gjorde krisen möjlig genom sin oerhört generösa migrationspolitik.

Det är förvisso bra att man kan erkänna när man har haft fel och be om ursäkt, men det är något som klingar falskt med det hela, även om hon givetvis försäkrar att omprövningen inte är taktiskt betingad. Kinberg Batra kan nämligen inte förklara hur det kunde gå så galet, även om viss antydan ges när hon hänvisar till en 15 år gammal riksdagsmotion hon skrev för fri invandring. I Sveriges Radios Studio Ett säger hon att det är skillnad på att skriva om principer och en annan att leda ett parti här och nu och framåt. Hon, och många andra med henne, har helt enkelt utgått från ett ideologiskt önsketänkande som sedan kraftfullt kolliderat med verkligheten.

Hon är också självkritisk nog att peka på hur motarbetade och utfrysta de blev som tidigt varnade för hur ohållbar politiken var. I värsta fall anklagades de för att ha dunkla motiv. Frågan är dock om det innebär någon rehabilitering av kritikerna. Även efter en omsvängning så brukar ju sådana personer genom sin blotta existens vara en obekväm påminnelse om hur fel man själv hade förr.

Kinberg Batras erkännanden nu lär därför inte räcka till för att återskapa det förlorade förtroendet. Hon gjorde det heller inte lätt för sig genom att svamla sina talepunkter i Studio Ett, där hon slingrade sig undan frågan om asylmottagandet de senaste 20 åren varit en kostnad eller inte, eller där hon på en och samma gång kunde säga att få kunde förutse vad som skulle ske (det fanns det visst de som kunde), och samtidigt säga att det fanns tecken tidigare än under förra höstens asylkris.