2016-11-24 06:00

2016-11-24 06:00

Alliansen lade sig platt

I all tysthet, mest rapporterat genom ett kort TT-telegram, antog riksdagen i går ramarna för statens budget nästa år. Det passade vår så kallade opposition perfekt, då den i samma stund än en gång visade att den inte är mycket till just opposition. Alliansen såg till att släppa fram ännu en vänsterbudget.

I dessa så kallade rambeslut så antogs riktlinjerna för den ekonomiska politiken, utgiftstak, utgiftsramarna och beräkningen av statens inkomster som föreslagits i regeringens budgetproposition för år 2017. Utgifterna är totalt 972 miljarder kronor och inkomsterna beräknas till 980 miljarder. Skatterna kommer att öka med 40 miljarder nästa år, och för 2018 planeras det för ytterligare höjningar på 20 miljarder. Detta för att finanserna en politik som i allt väsentligt är skadlig för Sverige.

Det erkänner också de borgerliga allianspartierna i sina reservationer och i sina egna budgetmotioner. Det är skattehöjningar som riktar sig mot löntagare och företag och en politik som kommer att öka bidragsberoendet och utanförskapet. Det normala för ett oppositionsparti borde då vara att se till att så mycket som möjligt av den egna politiken går igenom, och omvänt att regeringens politik inte gör det. Men nu lever vi dessvärre inte i ett normalt land.

Den beryktade decemberöverenskommelsen må vara formellt död, men dess ande lever i högönsklig välmåga. För i de avgörande omröstningarna i går, då regeringens förslag stod mot Moderaternas, så valde de andra allianspartierna att lägga ned sina röster. Endast Sverigedemokraterna röstade med M. Liberalernas, Centerns och Kristdemokraternas egna budgetförslag hade sållats bort redan inledningsvis, men istället för att följa SD:s exempel så avstod de alltså. Regeringsbudgeten fick 140 röster mot 122 för M-budgeten.

Hade två av de andra allianspartierna också röstat för Moderaternas budgetmotion hade den gått igenom och därmed hade Löfvenregeringen i praktiken fallit. Men så långt vågade man inte gå. Då kunde man ju, hemska tanke, få tvingas att ta regeringsansvaret. Mer tror man i praktiken inte om sin egen politik, eller på hur skadlig den rödgröna politiken är. För varför agerar man annars som man gör? Hur inbillar man sig att man skall få väljarnas förtroende i nästa val genom att lägga sig platt för en vänsterregering?

Detta är förvisso inget nytt. Förra året gjorde man likadant och nästa år kommer samma sorgliga föreställning med största sannolikhet att upprepas. Först så tvingar man Löfven att söka stöd från Vänsterpartiet för sin budget, som därmed blir mer vänstervriden än vad den annars skulle behövt vara, och sedan ser man till att den också går igenom i riksdagen. Och de här partierna skall kalla sig för oppositionspartier!

Det enda raka hade varit att redan från början lägga fram en gemensam alliansbudget och se om det fanns tillräckligt stöd för den och därefter tagit konsekvenserna av det, och förmodligen tagit över regeringsmakten. Det är något som alliansen kunde ha gjort redan efter att Löfvens första budget föll den 3 december 2014, men de var då så vettskrämda av SD-spöket att de istället några veckor senare abdikerade från oppositionsrollen genom att ingå decemberöverenskommelsen.

Gårdagens nedlagda röster visar att denna rädsla alltjämt sitter i.

I dessa så kallade rambeslut så antogs riktlinjerna för den ekonomiska politiken, utgiftstak, utgiftsramarna och beräkningen av statens inkomster som föreslagits i regeringens budgetproposition för år 2017. Utgifterna är totalt 972 miljarder kronor och inkomsterna beräknas till 980 miljarder. Skatterna kommer att öka med 40 miljarder nästa år, och för 2018 planeras det för ytterligare höjningar på 20 miljarder. Detta för att finanserna en politik som i allt väsentligt är skadlig för Sverige.

Det erkänner också de borgerliga allianspartierna i sina reservationer och i sina egna budgetmotioner. Det är skattehöjningar som riktar sig mot löntagare och företag och en politik som kommer att öka bidragsberoendet och utanförskapet. Det normala för ett oppositionsparti borde då vara att se till att så mycket som möjligt av den egna politiken går igenom, och omvänt att regeringens politik inte gör det. Men nu lever vi dessvärre inte i ett normalt land.

Den beryktade decemberöverenskommelsen må vara formellt död, men dess ande lever i högönsklig välmåga. För i de avgörande omröstningarna i går, då regeringens förslag stod mot Moderaternas, så valde de andra allianspartierna att lägga ned sina röster. Endast Sverigedemokraterna röstade med M. Liberalernas, Centerns och Kristdemokraternas egna budgetförslag hade sållats bort redan inledningsvis, men istället för att följa SD:s exempel så avstod de alltså. Regeringsbudgeten fick 140 röster mot 122 för M-budgeten.

Hade två av de andra allianspartierna också röstat för Moderaternas budgetmotion hade den gått igenom och därmed hade Löfvenregeringen i praktiken fallit. Men så långt vågade man inte gå. Då kunde man ju, hemska tanke, få tvingas att ta regeringsansvaret. Mer tror man i praktiken inte om sin egen politik, eller på hur skadlig den rödgröna politiken är. För varför agerar man annars som man gör? Hur inbillar man sig att man skall få väljarnas förtroende i nästa val genom att lägga sig platt för en vänsterregering?

Detta är förvisso inget nytt. Förra året gjorde man likadant och nästa år kommer samma sorgliga föreställning med största sannolikhet att upprepas. Först så tvingar man Löfven att söka stöd från Vänsterpartiet för sin budget, som därmed blir mer vänstervriden än vad den annars skulle behövt vara, och sedan ser man till att den också går igenom i riksdagen. Och de här partierna skall kalla sig för oppositionspartier!

Det enda raka hade varit att redan från början lägga fram en gemensam alliansbudget och se om det fanns tillräckligt stöd för den och därefter tagit konsekvenserna av det, och förmodligen tagit över regeringsmakten. Det är något som alliansen kunde ha gjort redan efter att Löfvens första budget föll den 3 december 2014, men de var då så vettskrämda av SD-spöket att de istället några veckor senare abdikerade från oppositionsrollen genom att ingå decemberöverenskommelsen.

Gårdagens nedlagda röster visar att denna rädsla alltjämt sitter i.