2017-06-01 12:40

2017-06-01 12:40

Så har Heiche formats till den ledare han är

INNEBANDY/ISHOCKEY/GOLF: Stortrivs med jobbet som banchef

Mikael Heiche är mannen kom Karlskogas avancemang till division 1-innebandyn.
Men tränaren följer inte med upp. Delvis för att han tycker att spelarna inte vill satsa tillräckligt hårt. Här får du veta hur han på så sätt präglats av sina egna sjukdomar.

Heiche, som är född 1972, har sysslat med idrott under stora delar av sitt liv. Trots att han redan som tvååring drabbades av en höftsjukdom som heter Perthes

– Det är många som frågar mig: haltar du?

Berättar han.

– Och, ja – det gör jag. Det ena benet är både kortare och svagare än det andra på grund av höftsjukdomen, fortsätter han.

Som en 72-åring

När han i unga år undersöktes av en läkare konstaterade läkaren: ”du har en höft som en 72-åring”.

– Så jag förstod tidigt att hur mycket jag än kämpade och tränade skulle jag knappast nå högsta nivån som hockeyspelare, säger Heiche.

– Även om jag höll på med mycket idrott redan i unga år – fotboll och tennis på somrarna och hockey på vintrarna – hade jag nog störst talang som hockeydomare, tillägger han.

Spelarkarriären

Heiche dömde i division 1, näst högsta nivån på den tiden, och fick även det prestigefyllda uppdraget att döma i TV-pucken.

– Som spelare kom jag med i Bofors A-lag när jag var i 20-årsåldern. BIK var nästan i konkurs då och höll till i division 2.

Det blev fem säsonger i BIK – med uppflyttningen till division 1 som avslutning.

– Jag spelade sedan tre år i Kristinehamn. Det var mina roligaste år som hockeyspelare. Inte minst när vi kvalade till division 1, minns Heiche som då var en av många Karlskogakillar i det lag som tränades av Anders ”Läppe” Nordh som innan dess fört upp BIK i ettan igen.

Den aktiva karriären avslutades med två säsonger i Karlskoga HC.

Det är inte bara höftproblemen som besvärat honom under åren.

– Jag har även problem med hornhinnorna på båda ögonen. Jag ser inte så bra. Dessutom tappar jag ofta linserna eftersom hornhinnorna är så dåliga. Det är mer än en gång jag fått hjälp att ligga på isen eller planen och leta efter linser.

Kan bli transplantation

Heiche pratar om att det kan bli aktuellt med fler operationer.

– Det har diskuterats en transplantation på åtminstone det ena ögat. Det största problemet med det är att kroppen kan stöta ifrån den nya hornhinnan.

– Jag är verkligen ett måndagsexemplar, konstaterar han.

Och fortsätter – med ett självironiskt leende:

– Halt, ”blind” och flint, och dessutom född på en måndag.

Trots besvären som Heiche haft, och har, försöker han se positivt på tillvaron.

Göra bästa möjliga

– Inget blir bättre av att gnälla utan det handlar om att göra det bästa möjliga av livet.

Efter spelarkarriären blev han ungdoms-, junior och även assisterande A-lagstränare i BIK – till blivande svenska mästartränaren Sam Hallam som han tidigare efterträtt som tränare i Karlskoga HC. Dessutom var Heiche assisterande förbundskapten till Jerry Lindgren när Värmland vann TV-pucken i Nobelhallen hösten 2014.

När han lämnade hockeyn, åtminstone tillfälligt, gjorde han det för att finnas med som tränare för dottern Theas ungdomslag inom Degerforsinnebandyn. De tre senaste säsongerna har han tränat Karlskogas herrar med en sjätte-, en tredje och en förstaplats i division 2 som resultat.

Just att han själv haft så mycket emot sig tror han gör att han inte accepterar undanflykter eller spelare som fokuserar på det negativa och det jobbiga.

– Som ledare har jag definitivt med mig min egen bakgrund i bagaget. Det gör att jag inte känner någon empati eller förståelse för att det gnälls över lite ont i ryggen, att det söks undanflykter för att inte träna hårt eller att det klagas om det går emot.

Kan inte förstå

– Jag kan inte förstå hur man inte vill bli så bra som möjligt genom att göra det som krävs. Även om jag spelar i division 2 så vill man väl vara bra och försöka bli bättre. Ibland får man välja bort till exempel Sälen eller med Åland med kompisar eller familj på grund av att man har träning eller match. Du stannar inte hemma för att flickvännens katt har blivit överkörd. Det bara är så.

Du som har erfarenhet av både hockey- och innebandyspelare, vad tycker du generellt om du ska jämföra?

– Min känsla är att hockeyspelare redan i unga år har ett mycket större driv, en vilja att bli bättre och är beredda att träna hårt för det. Innebandy, på den nivå där jag varit, är för mycket ploj. Det blev bättre attityd till träning under mina tre år i Karlskoga men det är ingen tvekan om att det går att träna med både mer kvantitet och kvalitet, om spelarna verkligen vill.

Hur är du som ledare?

– Jag försöker att ha en ganska avslappnad och trivsam attityd mot spelarna före och efter träning. Jag vill vara med till en viss gräns i omklädningsrumstugget eller vid kaffet före träning. Det ska ”ställas på”. De får får ge mig vad jag tål i snacket och jag dem. Det ska vara högt i tak. Det blir en vi-känsla på så sätt. Under träning och match ska de däremot veta vem som bestämmer och ställer krav samt att jag backar upp dem i alla lägen. Samtidigt som jag har en hög kravbild så vill jag att spelarna ska känna sig delaktiga. Vissa detaljer måste spelarna få lösa själva och på så sätt ställa högre krav på varandra.

Åter till hockeyn

Som det ser ut just nu kommer Heiche nästa säsong att återvända till hockeyn. Som tränare för sonens pojklag i BIK.

– Det är fascinerande med ungdomsidrott som är nytt att jobba med för mig som ledare. Det är inte så mycket taktiskt. Det handlar inte mest om att vinna matcher. I stället mer om utbildning av spelare. Det känns som att det ska bli fantastiskt kul och något som växt fram i mig att det är det jag vill syssla med kommande säsong.

Annars hade han anbud om tränarjobb på högre nivå – både inom innebandy och hockey. Som exempel:

– Om jag skulle ha tackat ja till Karlstads herrlag i allsvenskan hade det fört med sig för mycket pendlande. Det hade inte fungerat med familjen och jobbet. Örebros herrar i SSL, högsta serien, var jag däremot riktigt sugen på. Jag fick dock kort betänketid och insåg att det skulle bli väldigt krävande med alla långa resor. Som det var i hockeyallsvenskan. Det kändes lite surt, att inte kunna hoppa på den utmaningen utifrån hur livet ser ut i övrigt, men förhoppningsvis kommer fler chanser.

Det finns även andra lag på lägre nivå som hört av sig om tränarrollen men det har inte varit aktuellt.

25 år på samma jobb

Jobbet, då – i år firar han 25-årsjubileum på Karlskoga golfklubb.

– Jag kom dit som 19-åring på en praktiplats, direkt från skolan. Till att börja med var jag banarbetare men har fått chansen att utbilda mig genom åren och är numera banchef. Det är det bästa jobb jag kan tänka mig och därför är det prioriterat jämfört med tränarrollen.

Han pratar om stolthet att presentera en bra bana för spelarna och att vårda klubbens goda rykte.

Spelar du golf själv?

– Jag spelar väldigt lite golf nu för tiden och har 14 i handicap. När jag får en ny höftled och två lika långa ben ska jag satsa igen.

Till sist; varifrån kommer efternamnet?

– Det är tyskt. Farfar flydde som 17-åring från Dresden i Östtyskland till Västtyskland efter kriget. Han utbildade sig till verkstadsarbetare och började flytta runt där det fanns jobb. Farfar hade hört att i Sverige och Bofors fanns det gott om jobb samt anställningstrygghet och boende. Han kom via Düsseldorf, Hamburg och Danmark till Karlskoga i slutet på 1940-talet. 1977 flyttade han tillbaka till Dresden och jobbade där fram tills pensionen medan farmor blev kvar här i Karlskoga. Båda är borta nu, berättar Mikael Heiche vars efternamn uttalas (Hajsche).

Heiche, som är född 1972, har sysslat med idrott under stora delar av sitt liv. Trots att han redan som tvååring drabbades av en höftsjukdom som heter Perthes

– Det är många som frågar mig: haltar du?

Berättar han.

– Och, ja – det gör jag. Det ena benet är både kortare och svagare än det andra på grund av höftsjukdomen, fortsätter han.

Som en 72-åring

När han i unga år undersöktes av en läkare konstaterade läkaren: ”du har en höft som en 72-åring”.

– Så jag förstod tidigt att hur mycket jag än kämpade och tränade skulle jag knappast nå högsta nivån som hockeyspelare, säger Heiche.

– Även om jag höll på med mycket idrott redan i unga år – fotboll och tennis på somrarna och hockey på vintrarna – hade jag nog störst talang som hockeydomare, tillägger han.

Spelarkarriären

Heiche dömde i division 1, näst högsta nivån på den tiden, och fick även det prestigefyllda uppdraget att döma i TV-pucken.

– Som spelare kom jag med i Bofors A-lag när jag var i 20-årsåldern. BIK var nästan i konkurs då och höll till i division 2.

Det blev fem säsonger i BIK – med uppflyttningen till division 1 som avslutning.

– Jag spelade sedan tre år i Kristinehamn. Det var mina roligaste år som hockeyspelare. Inte minst när vi kvalade till division 1, minns Heiche som då var en av många Karlskogakillar i det lag som tränades av Anders ”Läppe” Nordh som innan dess fört upp BIK i ettan igen.

Den aktiva karriären avslutades med två säsonger i Karlskoga HC.

Det är inte bara höftproblemen som besvärat honom under åren.

– Jag har även problem med hornhinnorna på båda ögonen. Jag ser inte så bra. Dessutom tappar jag ofta linserna eftersom hornhinnorna är så dåliga. Det är mer än en gång jag fått hjälp att ligga på isen eller planen och leta efter linser.

Kan bli transplantation

Heiche pratar om att det kan bli aktuellt med fler operationer.

– Det har diskuterats en transplantation på åtminstone det ena ögat. Det största problemet med det är att kroppen kan stöta ifrån den nya hornhinnan.

– Jag är verkligen ett måndagsexemplar, konstaterar han.

Och fortsätter – med ett självironiskt leende:

– Halt, ”blind” och flint, och dessutom född på en måndag.

Trots besvären som Heiche haft, och har, försöker han se positivt på tillvaron.

Göra bästa möjliga

– Inget blir bättre av att gnälla utan det handlar om att göra det bästa möjliga av livet.

Efter spelarkarriären blev han ungdoms-, junior och även assisterande A-lagstränare i BIK – till blivande svenska mästartränaren Sam Hallam som han tidigare efterträtt som tränare i Karlskoga HC. Dessutom var Heiche assisterande förbundskapten till Jerry Lindgren när Värmland vann TV-pucken i Nobelhallen hösten 2014.

När han lämnade hockeyn, åtminstone tillfälligt, gjorde han det för att finnas med som tränare för dottern Theas ungdomslag inom Degerforsinnebandyn. De tre senaste säsongerna har han tränat Karlskogas herrar med en sjätte-, en tredje och en förstaplats i division 2 som resultat.

Just att han själv haft så mycket emot sig tror han gör att han inte accepterar undanflykter eller spelare som fokuserar på det negativa och det jobbiga.

– Som ledare har jag definitivt med mig min egen bakgrund i bagaget. Det gör att jag inte känner någon empati eller förståelse för att det gnälls över lite ont i ryggen, att det söks undanflykter för att inte träna hårt eller att det klagas om det går emot.

Kan inte förstå

– Jag kan inte förstå hur man inte vill bli så bra som möjligt genom att göra det som krävs. Även om jag spelar i division 2 så vill man väl vara bra och försöka bli bättre. Ibland får man välja bort till exempel Sälen eller med Åland med kompisar eller familj på grund av att man har träning eller match. Du stannar inte hemma för att flickvännens katt har blivit överkörd. Det bara är så.

Du som har erfarenhet av både hockey- och innebandyspelare, vad tycker du generellt om du ska jämföra?

– Min känsla är att hockeyspelare redan i unga år har ett mycket större driv, en vilja att bli bättre och är beredda att träna hårt för det. Innebandy, på den nivå där jag varit, är för mycket ploj. Det blev bättre attityd till träning under mina tre år i Karlskoga men det är ingen tvekan om att det går att träna med både mer kvantitet och kvalitet, om spelarna verkligen vill.

Hur är du som ledare?

– Jag försöker att ha en ganska avslappnad och trivsam attityd mot spelarna före och efter träning. Jag vill vara med till en viss gräns i omklädningsrumstugget eller vid kaffet före träning. Det ska ”ställas på”. De får får ge mig vad jag tål i snacket och jag dem. Det ska vara högt i tak. Det blir en vi-känsla på så sätt. Under träning och match ska de däremot veta vem som bestämmer och ställer krav samt att jag backar upp dem i alla lägen. Samtidigt som jag har en hög kravbild så vill jag att spelarna ska känna sig delaktiga. Vissa detaljer måste spelarna få lösa själva och på så sätt ställa högre krav på varandra.

Åter till hockeyn

Som det ser ut just nu kommer Heiche nästa säsong att återvända till hockeyn. Som tränare för sonens pojklag i BIK.

– Det är fascinerande med ungdomsidrott som är nytt att jobba med för mig som ledare. Det är inte så mycket taktiskt. Det handlar inte mest om att vinna matcher. I stället mer om utbildning av spelare. Det känns som att det ska bli fantastiskt kul och något som växt fram i mig att det är det jag vill syssla med kommande säsong.

Annars hade han anbud om tränarjobb på högre nivå – både inom innebandy och hockey. Som exempel:

– Om jag skulle ha tackat ja till Karlstads herrlag i allsvenskan hade det fört med sig för mycket pendlande. Det hade inte fungerat med familjen och jobbet. Örebros herrar i SSL, högsta serien, var jag däremot riktigt sugen på. Jag fick dock kort betänketid och insåg att det skulle bli väldigt krävande med alla långa resor. Som det var i hockeyallsvenskan. Det kändes lite surt, att inte kunna hoppa på den utmaningen utifrån hur livet ser ut i övrigt, men förhoppningsvis kommer fler chanser.

Det finns även andra lag på lägre nivå som hört av sig om tränarrollen men det har inte varit aktuellt.

25 år på samma jobb

Jobbet, då – i år firar han 25-årsjubileum på Karlskoga golfklubb.

– Jag kom dit som 19-åring på en praktiplats, direkt från skolan. Till att börja med var jag banarbetare men har fått chansen att utbilda mig genom åren och är numera banchef. Det är det bästa jobb jag kan tänka mig och därför är det prioriterat jämfört med tränarrollen.

Han pratar om stolthet att presentera en bra bana för spelarna och att vårda klubbens goda rykte.

Spelar du golf själv?

– Jag spelar väldigt lite golf nu för tiden och har 14 i handicap. När jag får en ny höftled och två lika långa ben ska jag satsa igen.

Till sist; varifrån kommer efternamnet?

– Det är tyskt. Farfar flydde som 17-åring från Dresden i Östtyskland till Västtyskland efter kriget. Han utbildade sig till verkstadsarbetare och började flytta runt där det fanns jobb. Farfar hade hört att i Sverige och Bofors fanns det gott om jobb samt anställningstrygghet och boende. Han kom via Düsseldorf, Hamburg och Danmark till Karlskoga i slutet på 1940-talet. 1977 flyttade han tillbaka till Dresden och jobbade där fram tills pensionen medan farmor blev kvar här i Karlskoga. Båda är borta nu, berättar Mikael Heiche vars efternamn uttalas (Hajsche).

Mikael Heiche

Ålder: Fyller 45 om ett par veckor.

Bor: I Karlskoga.

Familj: Sambon Ann och tre barn – Thea, 17, Clara, 14, och Olle, 8.

Intressen: Sport i alla former, även om det på senare år svalnat när det gäller att titta på matcher på tv. Ishockey är det största intresset. Och att följa barnen och deras idrottande. Thea spelar innebandy. Clara håller på med fotboll och innebandy. Olle ägnar sig åt såväl fotboll som hockey och innebandy.

Bästa idrottsminne: Som ledare när vi gick till kvalserien till SHL med BIK. Derbyna mot Örebro. Matcher i Ängelholm mot Rögle som nästan gav ståpäs. Och en fullsatt arena i Malmö. Som spelare när vi kvalade till division 1 med Kristinehamn. Och även när vi gick upp i ettan med BIK.

Sämsta idrottsminne: Det är ett som definitivt sticker ut. Vi i Kristinehamn hade vunnit första play off-matchen till division 1-kvalet mot Arvika, ledde andra matchen men tappade. Det var en väldigt tuff sorti och har etsat sig fast, det att vi missade kvalserien då trots att vi borde ha gått dit.

Källa: