2017-05-27 06:00

2017-05-27 06:00

En resa i tiden – till hösten 1865

KARLSTAD: Fjärdeklassare fick besöka flyktingläger efter den stora branden

– Vad kallt det är, säger Leo Norman när han provar på att tvätta en matta för hand med borste och klappträ.
Leo och hans 23 klasskamrater från Kroppkärrsskolan årskurs 4 deltar i en tidsresa i Värmlandsarkivs regi. De befinner sig i ett flyktingläger för människor som förlorade sina hem i den stora stadsbranden 1865.

Det är en av de sista kylslagna morgnarna den här sena våren. Vi befinner oss vid Gammelgården i Mariebergsskogen i Karlstad. Mellan de mäktiga tallarna intill stigen upp från Spikgården kommer 24 förväntansfulla barn, tio och elva år gamla, gående.

På en gammaldags klädkista sitter fältjägare Nils Andersson Nyström och väntar på barnen. Han kom till Karlstad några få dagar efter den katastrofala stadsbranden. Nu är det hans uppgift att få barnen att resa i tiden, från 16 maj 2017 till 15 september 1865.

Grått plagg

Alla får var sin kolt, ett enkelt grått plagg som träs över huvudet och sedan knyts ihop i sidorna. Flickorna får ett huckle, pojkarna en kalott eller en hatt. Och tidsresan är genomförd!

Den 15 september har det inte gått mer än två månader efter den förödande branden. Nästan hela staden består av ruiner där glödbränder fortfarande kan flamma upp. Ditkallade soldater håller på att dra omkull de farliga skorstensstockarna.

Människor bor i provisoriska bostäder, flyktingläger om man så vill. Man har trängt in sig i mangårdsbyggnader och uthus som skonats från branden. Men många bor fortfarande i tält i väntan på de stora baracker som byggs i Stadsträdgården.

Vid Gammelgården väntar en provisorisk värld. I ett tält på höger sida har stadsläkare Erik Göthlin mottagning. I grupper om fem får barnen komma in för att bli undersökta med hjälp av den tidens resurser. Hostar de? Hur är det med andningen? Finns det tecken på koppor på händerna? Allt förs noggrant in i en liggare med hjälp av bläck och penna.

Smittkoppor dödar

– Vi har haft flera fall av smittkoppor och också två dödsfall, berättar Göthlin. Nu är jag orolig för att smittan ska sprida sig.

I det yttre rummet i Gammelgården håller skolfröken Hedvig Eleonora Ferm till. Alla stadens skolor är också förstörda med undantag av gymnasiet i sin bastanta stenbyggnad, som fortfarande står kvar längst upp på Kungsgatan.

Skolfröken Ferm håller på eget initiativ skola i Gammelgårdens yttre rum. Barnen får lära sig att skriva brev med bläck och penna på grovt papper. När bläcket har torkat ska papperet vikas till ett brev som sedan lackas igen.

I det inre rummet har försäkringsmannen Johan Renberg mottagning. Han har just kommit med häst och vagn från Stockholm.

– En mycket besvärlig resa, berättar han för oss.

Långt ifrån alla hade sina fastigheter försäkrade men Renberg har nu samtal med alla dem som faktiskt hade det. Det gäller att dra sig till minnes allt det som fanns i det förstörda hemmet och som inte hann räddas undan branden.

– Fanns det något mer som ni förlorade?

– Ja, en katt.

– Vad då för katt?

– En kattunge.

Ute på gårdsplanen pågår det praktiskt arbete. Ett arbetslag kardar ull som ska spinnas till tråd. Ett annat tvättar åt borgmästare Waldenström och hans hustru.

En del av de stadsinnevånare som förlorat sin försörjning får komma ut och arbeta så att de kan tjäna en del pengar.

Att tvätta kläder och mattor var på den tiden ett tidskrävande och fysiskt ansträngande arbete.

– Någon borde uppfinna en maskin som tvättar kläder, som en av våra tidsresenärer sade.

Så plötsligt blir det fint besök. Borgmästarinnan Hulda Waldenström kommer gående i egen hög person. Det är ju höst och frukt och grönsaker är mogna i de trädgårdar som inte förtärts av branden. Borgmästarinnan har med sig äpplen till arbetsfolket.

Innan NWT reser tillbaka till nutiden får vi en pratstund med det unga arbetsfolkets lärare, Helena Eråker Olsson.

– Vi har läst om branden och om Karlstad både före och efter branden, säger hon. Och så har vi gått på promenad i staden och tittat på olika platser.

– Sedan fick vi höra att man kunde göra en tidsresa till just 1856. Och det var ju riktigt roligt.

Tidsresan kan beställas efter kontakt med Värmlandsarkiv.

Det är en av de sista kylslagna morgnarna den här sena våren. Vi befinner oss vid Gammelgården i Mariebergsskogen i Karlstad. Mellan de mäktiga tallarna intill stigen upp från Spikgården kommer 24 förväntansfulla barn, tio och elva år gamla, gående.

På en gammaldags klädkista sitter fältjägare Nils Andersson Nyström och väntar på barnen. Han kom till Karlstad några få dagar efter den katastrofala stadsbranden. Nu är det hans uppgift att få barnen att resa i tiden, från 16 maj 2017 till 15 september 1865.

Grått plagg

Alla får var sin kolt, ett enkelt grått plagg som träs över huvudet och sedan knyts ihop i sidorna. Flickorna får ett huckle, pojkarna en kalott eller en hatt. Och tidsresan är genomförd!

Den 15 september har det inte gått mer än två månader efter den förödande branden. Nästan hela staden består av ruiner där glödbränder fortfarande kan flamma upp. Ditkallade soldater håller på att dra omkull de farliga skorstensstockarna.

Människor bor i provisoriska bostäder, flyktingläger om man så vill. Man har trängt in sig i mangårdsbyggnader och uthus som skonats från branden. Men många bor fortfarande i tält i väntan på de stora baracker som byggs i Stadsträdgården.

Vid Gammelgården väntar en provisorisk värld. I ett tält på höger sida har stadsläkare Erik Göthlin mottagning. I grupper om fem får barnen komma in för att bli undersökta med hjälp av den tidens resurser. Hostar de? Hur är det med andningen? Finns det tecken på koppor på händerna? Allt förs noggrant in i en liggare med hjälp av bläck och penna.

Smittkoppor dödar

– Vi har haft flera fall av smittkoppor och också två dödsfall, berättar Göthlin. Nu är jag orolig för att smittan ska sprida sig.

I det yttre rummet i Gammelgården håller skolfröken Hedvig Eleonora Ferm till. Alla stadens skolor är också förstörda med undantag av gymnasiet i sin bastanta stenbyggnad, som fortfarande står kvar längst upp på Kungsgatan.

Skolfröken Ferm håller på eget initiativ skola i Gammelgårdens yttre rum. Barnen får lära sig att skriva brev med bläck och penna på grovt papper. När bläcket har torkat ska papperet vikas till ett brev som sedan lackas igen.

I det inre rummet har försäkringsmannen Johan Renberg mottagning. Han har just kommit med häst och vagn från Stockholm.

– En mycket besvärlig resa, berättar han för oss.

Långt ifrån alla hade sina fastigheter försäkrade men Renberg har nu samtal med alla dem som faktiskt hade det. Det gäller att dra sig till minnes allt det som fanns i det förstörda hemmet och som inte hann räddas undan branden.

– Fanns det något mer som ni förlorade?

– Ja, en katt.

– Vad då för katt?

– En kattunge.

Ute på gårdsplanen pågår det praktiskt arbete. Ett arbetslag kardar ull som ska spinnas till tråd. Ett annat tvättar åt borgmästare Waldenström och hans hustru.

En del av de stadsinnevånare som förlorat sin försörjning får komma ut och arbeta så att de kan tjäna en del pengar.

Att tvätta kläder och mattor var på den tiden ett tidskrävande och fysiskt ansträngande arbete.

– Någon borde uppfinna en maskin som tvättar kläder, som en av våra tidsresenärer sade.

Så plötsligt blir det fint besök. Borgmästarinnan Hulda Waldenström kommer gående i egen hög person. Det är ju höst och frukt och grönsaker är mogna i de trädgårdar som inte förtärts av branden. Borgmästarinnan har med sig äpplen till arbetsfolket.

Innan NWT reser tillbaka till nutiden får vi en pratstund med det unga arbetsfolkets lärare, Helena Eråker Olsson.

– Vi har läst om branden och om Karlstad både före och efter branden, säger hon. Och så har vi gått på promenad i staden och tittat på olika platser.

– Sedan fick vi höra att man kunde göra en tidsresa till just 1856. Och det var ju riktigt roligt.

Tidsresan kan beställas efter kontakt med Värmlandsarkiv.