2017-06-17 06:00

2017-06-20 23:01

För sent för Sven när cancern väl upptäcktes

SUNNE

– För mig är det kört men jag vill berätta så att andra kan slippa råka ut för det här helvetet, säger Sven Svensson.
Cancern fick övertag när vården alldeles försent förstod vad som var fel.

Sven Svensson är 73 år. I september har han varit gift med sin Barbro i 50 år och hans högsta önskan just nu är att få uppleva den dagen.

Hans problem började efter en jakthelg för fem år sedan. Plötsligt blev han kissnödig mycket oftare än tidigare och fick springa på toaletten i tid och otid.

– Vi trodde han blivit kall. Det var ungefär som en urinvägsinfektion men de hittade inga bakterier i urinen, säger Barbro Svensson.

Överaktiv blåsa

Läkarens diagnos blev överaktiv blåsa, en mycket vanlig åkomma. Det visade sig senare vara cancer.

Med tiden blev Sven Svenssons besvär allt värre.

Barbro och dottern Anna Parback sitter vid köksbordet på gården norr om Sunne och berättar om vägen genom vården som nu är på väg att sluta på värsta möjliga vis. Utanför fönstret glittrar Fryken i fonden och försommargrönskan är som allra vackrast.

Träffade urolog

För tre år sedan fick Sven Svensson träffa en urolog på sjukhuset i Torsby.

– Han undersökte inte ens Sven. Han sa bara att ”Det går inte att göra något åt det här”, berättar Barbro.

– Det hade varit så enkelt att kolla om det var cancer i urinblåsan, säger Anna.

Diagnosen överaktiv blåsa stod fast, sedan man undanröjt misstanke om prostatacancer. Kallelsen till det utlovade återbesöket kom aldrig.

”Ett helvete”

Och Sven blev bara sämre.

– Han kissade 50-60 gånger om dygnet och hade ont. Läkaren i Sunne skrev ut penicillin och sa att Sven redan träffat en urolog så någon remiss ville han inte skriva, säger Barbro Svensson.

Förra sommaren hade Sven så ont att han inte orkade sitta på gräsklipparen.

– Jag har haft ett helvete, ett tag kissade jag var 20:e minut dygnet runt, jag var helt slut. Det går inte att leva så, säger Sven.

– Det var först när Sven hotade med att gå hem och skjuta sig som han fick en remiss till urologen i Karlstad, berättar Barbro.

Hann sprida sig

Väntan på läkartid blev maximalt lång - tre månader. I oktober 2016, fick han till slut sin undersökning och cancer i urinblåsan konstaterades.

– Han borde fått en tid direkt. Vi kunde själva läsa oss till att symtomen pekade mot cancer i urinblåsan, säger Anna.

I januari när den första operationen gjordes kunde man se att cancern spridit sig. Vid påsktiden kom beskedet att den också fanns i bukhinnan och att det var obotligt.

Han har genomgått flera operationer i buken. Nu kan han varken äta eller dricka.

– Jag har hoppat av nu. Det har gått fel precis hela vägen för mig, säger Sven.

Sven Svensson har berättat sin historia många gånger. Nu orkar han inte riktigt längre men vill gärna att hans fru och dotter berättar så att det förhoppningsvis kan leda till någon förändring.

Ingen lyssnade

– Jag är så ledsen för att de har tagit så många år från oss. Att han inte blev tagen på allvar och lyssnad på, säger Anna Parback.

Hon bor granne med Karolinska sjukhuset i Stockholm och är hemma för att vara tillsammans med sin far så mycket som möjligt den sista tiden.

– Man undrar ju om man törs bo på småorter när det går till så här, säger hon.

– Det är lätt att vara efterklok och tänka att man borde ha gått till en privatläkare. Men man litar ju på en läkare och tror att de är professionella, säger Barbro.

Drivande person

Anna Parback är yngst av tre döttrar. Hon beskriver sin far som en otroligt drivande person.

– Det har alltid varit 110 procent. Han har kört rally, hållit på med travhästar och drog i gång vattenskidklubben i Sunne. För tio år sedan började han jaga och skaffade jakthundar.

– Pappa är ingen stöngubbe, han sökte hjälp gång på gång, säger Anna.

– Om jag räddar en enda människa med att prata om det här är jag tacksam. Om det kan få läkare att lyssna och inte nonchalera en, säger Sven.

Nu kommer vårdpersonalen flera gånger om dygnet. Sven Svensson vill gärna påpeka att de allra flesta människor som han mött i vården varit bra. Extra mycket beröm vill han ge palliativa teamet och distriktssköterskorna.

– De är helt underbara och proffsiga och lyssnar och gör precis som jag vill, säger Sven.

Barbro och döttrarna finns vid hans sida och gör att han får vara hemma, där han vill vara.

– Jag älskar dem så otroligt mycket, säger Sven

Sven Svensson är 73 år. I september har han varit gift med sin Barbro i 50 år och hans högsta önskan just nu är att få uppleva den dagen.

Hans problem började efter en jakthelg för fem år sedan. Plötsligt blev han kissnödig mycket oftare än tidigare och fick springa på toaletten i tid och otid.

– Vi trodde han blivit kall. Det var ungefär som en urinvägsinfektion men de hittade inga bakterier i urinen, säger Barbro Svensson.

Överaktiv blåsa

Läkarens diagnos blev överaktiv blåsa, en mycket vanlig åkomma. Det visade sig senare vara cancer.

Med tiden blev Sven Svenssons besvär allt värre.

Barbro och dottern Anna Parback sitter vid köksbordet på gården norr om Sunne och berättar om vägen genom vården som nu är på väg att sluta på värsta möjliga vis. Utanför fönstret glittrar Fryken i fonden och försommargrönskan är som allra vackrast.

Träffade urolog

För tre år sedan fick Sven Svensson träffa en urolog på sjukhuset i Torsby.

– Han undersökte inte ens Sven. Han sa bara att ”Det går inte att göra något åt det här”, berättar Barbro.

– Det hade varit så enkelt att kolla om det var cancer i urinblåsan, säger Anna.

Diagnosen överaktiv blåsa stod fast, sedan man undanröjt misstanke om prostatacancer. Kallelsen till det utlovade återbesöket kom aldrig.

”Ett helvete”

Och Sven blev bara sämre.

– Han kissade 50-60 gånger om dygnet och hade ont. Läkaren i Sunne skrev ut penicillin och sa att Sven redan träffat en urolog så någon remiss ville han inte skriva, säger Barbro Svensson.

Förra sommaren hade Sven så ont att han inte orkade sitta på gräsklipparen.

– Jag har haft ett helvete, ett tag kissade jag var 20:e minut dygnet runt, jag var helt slut. Det går inte att leva så, säger Sven.

– Det var först när Sven hotade med att gå hem och skjuta sig som han fick en remiss till urologen i Karlstad, berättar Barbro.

Hann sprida sig

Väntan på läkartid blev maximalt lång - tre månader. I oktober 2016, fick han till slut sin undersökning och cancer i urinblåsan konstaterades.

– Han borde fått en tid direkt. Vi kunde själva läsa oss till att symtomen pekade mot cancer i urinblåsan, säger Anna.

I januari när den första operationen gjordes kunde man se att cancern spridit sig. Vid påsktiden kom beskedet att den också fanns i bukhinnan och att det var obotligt.

Han har genomgått flera operationer i buken. Nu kan han varken äta eller dricka.

– Jag har hoppat av nu. Det har gått fel precis hela vägen för mig, säger Sven.

Sven Svensson har berättat sin historia många gånger. Nu orkar han inte riktigt längre men vill gärna att hans fru och dotter berättar så att det förhoppningsvis kan leda till någon förändring.

Ingen lyssnade

– Jag är så ledsen för att de har tagit så många år från oss. Att han inte blev tagen på allvar och lyssnad på, säger Anna Parback.

Hon bor granne med Karolinska sjukhuset i Stockholm och är hemma för att vara tillsammans med sin far så mycket som möjligt den sista tiden.

– Man undrar ju om man törs bo på småorter när det går till så här, säger hon.

– Det är lätt att vara efterklok och tänka att man borde ha gått till en privatläkare. Men man litar ju på en läkare och tror att de är professionella, säger Barbro.

Drivande person

Anna Parback är yngst av tre döttrar. Hon beskriver sin far som en otroligt drivande person.

– Det har alltid varit 110 procent. Han har kört rally, hållit på med travhästar och drog i gång vattenskidklubben i Sunne. För tio år sedan började han jaga och skaffade jakthundar.

– Pappa är ingen stöngubbe, han sökte hjälp gång på gång, säger Anna.

– Om jag räddar en enda människa med att prata om det här är jag tacksam. Om det kan få läkare att lyssna och inte nonchalera en, säger Sven.

Nu kommer vårdpersonalen flera gånger om dygnet. Sven Svensson vill gärna påpeka att de allra flesta människor som han mött i vården varit bra. Extra mycket beröm vill han ge palliativa teamet och distriktssköterskorna.

– De är helt underbara och proffsiga och lyssnar och gör precis som jag vill, säger Sven.

Barbro och döttrarna finns vid hans sida och gör att han får vara hemma, där han vill vara.

– Jag älskar dem så otroligt mycket, säger Sven