2017-10-09 17:10

2017-10-09 17:10

Pia skrev bok om sonens självmord

KARLSTAD/SUNNE: Det man inte pratar om

Det kunde ha varit morgonen till en alldeles vanlig dag i mars 2009. Men det blev det inte. Den här morgonen fann Pia Sundgren Storm sin 14-årige son Simon livlös. Död. Han hade tagit sitt eget liv.

Nu har hon skrivit boken Det man inte pratar om. Tillsammans med dottern Jennie och maken, psykologen HG Storm, har hon försökt beskriva resan från det bråddjupa mörkret till något annat.

– Och att det, samtidigt, finns något som aldrig förändras, säger Pia.

En mor är inte längre tvåbarnsförälder. En syster har mist sin lillebror. En stol är alltid tom.

Boken skildrar traumat ur tre perspektiv: en mammas, en storasysters och en make/psykologs. Pia berättar om sin verklighet före, under och efter katastrofen. Dottern Jennie fyller i. Psykologen HG utvecklar och ger perspektiv. Det är bok som är smärtsam att läsa, som var smärtsam att skriva, men som kan hjälpa till att börja diskutera det man inte pratar om.

– Det är så ofattbart. Man kanske inte ens tänker att det kan hända överhuvudtaget. Det gjorde inte jag, säger Pia.

Det som i dag är en bok har vuxit fram.

– Jag tror att startskottet blev att jag fick frågan ”men när gråter du då?”. Efter ett drygt år. Då tänkte jag ”Oj, så väl har jag lyckats hålla masken att folk inte ens tror att jag är ledsen.” Då blev det så kristallklart för mig. Det här måste jag berätta om. Få en chans att förklara, säger Pia.

Började blogga

Men det var inte förrän efter ytterligare två år som Pia satte sig ner och började sortera och reda ut de här dagarna. Då hon överlevde en liten stund i taget, för dotterns skull.

– Jag började blogga. Små korta textstycken. Kommunicerade med en annan bloggare – det var HG, vi var inte ett par då – om vad jag kunde skriva. Men jag visste vad jag ville beskriva. Det som gömmer sig bakom den där dödsannonsen. För det är faktiskt inte bara en ruta i tidningen och sedan är det klart. Det är tvärtom då allting startar.

Pia och HG hade träffats tidigare i sina yrkesroller, men efter att Pia brutit upp från den relation hon hade när Simon dog, blev de ett par, gifte sig och bor sedan några år i Karlstad. HG har varit ett stöd för Pia på många sätt.

– När det kommer en traumatiserad människa till mig brukar jag be dem att fotografera. För de har ofta ingen aning om vad det är för väder ute, till exempel. Nu har Pia aldrig varit min patient, men jag gav henne en systemkamera.

Det blev viktigt för bloggen.

– Jag tog bilder och illustrerade mina texter. I början tyckte jag inte att det fanns något vackert att se. Allt var bara svart. Men gradvis började jag tycka att motiv var fina. Det var en av många vändpunkter.

En annan var att lämna Sunne och flytta ihop med HG i Karlstad. För det innebar också att hon ”lämnade” Simon.

– Det är som steg i en livstrappa. Man hittar nya vägar att leva, inte bara överleva, säger Pia.

Stora frågor

Mycket i bokens originalmanus är bortsorterat.

– Sådant som kanske skulle kunna såra människor och som inte hade varit positivt. Därför har vi valt att ta bort det ur boken. Men det är bra att det blev skrivet. Att Pia fick ta tag i de känslorna, säger HG som utvecklar sin speciella roll i arbetet med boken.

– Jag har aldrig träffat Simon, men jag får förhålla mig till honom varje dag. Som det här att det kan vara fest och en stol alltid är tom. Förr kunde Pia bli ledsen väldigt plötsligt och packa sina grejer på två minuter och åka upp till Sunne, men det händer alltmer sällan.

HG tror att skrivandet har hjälpt dem båda.

– Det här är den boken som ingen förälder vill skriva, eller skulle behöva skriva. Det kanske inte är en av de bästa böckerna som har skrivits i år, men det är en av de viktigaste. För den handlar om stora frågor. Ett samhälle där de extroverta tar nästan all plats och de tysta, kanske kreativa och konstnärliga, trängs undan. Eller manlighet. De här som inte passar in i den traditionella mansrollen. Jag har gjort mig en bild av Simon och jag upplever att det var en högkänslig pojke. Som tog in väldigt mycket och blev trött av det ibland. En som hade mörka tankar men log. Vi måste fråga oss varför det dör så många unga pojkar i Sverige? Självmord är vanligaste dödsorsaken för män under 30 år.

Ett helvete

Pia skulle gärna ha ställt frågan.

– Om jag ens kunde föreställa mig att den var relevant. För i min värld tog man inte livet av sig om man inte var psykiskt sjuk eller att det syntes väldigt tydligt att man mådde dåligt. Jag hade ingen aning.

Pia var tvungen att skriva. Och medan skrivandet pågick var det ett helvete.

– Ja, men när det väl var gjort så har jag fått sortera upp och gå igenom och på sätt och vis acceptera varför det var som det var i olika perioder. Varför livet blev så krångligt. Inte minst på jobbet. Kolleger som ska förhålla sig till och ta hand om en traumatiserad person. Det var det också viktigt att få skriva om. I dag ser jag ju vad som borde ha gjorts. Men det tar tid. Det är en lång resa.

Var är du i sorgeprocessen nu?

– Det finns en acceptans i dag. Jag behöver inte bli ledsen över att jag är ledsen. Ibland får jag en ”sorgbaksmälla” när jag haft riktigt roligt, men jag har lärt mig att leva med det och känner inte att jag behöver ursäkta mig.

Har det här förändrat din personlighet?

– Ja, det har det verkligen gjort. Absolut. ”Walk a mile in my shoes” är inget dumt uttryck. Man kan aldrig mäta och jämföra sorg. Den är inte proportionerlig och ser olika ut för alla.

Frågan ”varför?” Hur förhåller du dig till den i dag?

– Den har jag helt fått lägga bort. Jag kommer aldrig att få svar. Länge tror man att man kan få svar med tiden, men det fungerar inte så.

Pia skriver i boken att hon har gjort den bok som hon själv skulle vilja ha läst när det otänkbara hände.

Vad kan man lära sig av den här boken?

– Det handlar mycket om hjärna och hjärta. Även om min hjärna förstår att hur gärna jag än ville så var ansvaret inte mitt, så säger hjärtat att det självklart var mitt ansvar att förhindra det som hände. För jag är mamma. Men han var ju egen person.

Många pusselbitar

Pia hade velat få chansen att göra vad hon kunde.

– Vi var många som hade olika pusselbitar. Om vi hade förstått att lägga det pusslat, så hade det i alla fall funnits en chans.

När det händer något i en ung människas liv är det viktigt att blanda in många vuxna. Så larmklockorna går och man kan vara proaktiv.

– Det var ju många sådana där smågrejer. Som att han till exempel inte tyckte att han behövde en ny cykel...

Nu är boken skriven. Reaktionerna har börjat strömma in.

– Det känns bra att folk reagerar på boken och verkar ta till sig det som står där. Framför allt hoppas jag att den kan göra att någon kan se tecken eller upptäcka sådant de inte skulle ha upptäckt annars, säger Pia Sundgren Storm.

Nu har hon skrivit boken Det man inte pratar om. Tillsammans med dottern Jennie och maken, psykologen HG Storm, har hon försökt beskriva resan från det bråddjupa mörkret till något annat.

– Och att det, samtidigt, finns något som aldrig förändras, säger Pia.

En mor är inte längre tvåbarnsförälder. En syster har mist sin lillebror. En stol är alltid tom.

Boken skildrar traumat ur tre perspektiv: en mammas, en storasysters och en make/psykologs. Pia berättar om sin verklighet före, under och efter katastrofen. Dottern Jennie fyller i. Psykologen HG utvecklar och ger perspektiv. Det är bok som är smärtsam att läsa, som var smärtsam att skriva, men som kan hjälpa till att börja diskutera det man inte pratar om.

– Det är så ofattbart. Man kanske inte ens tänker att det kan hända överhuvudtaget. Det gjorde inte jag, säger Pia.

Det som i dag är en bok har vuxit fram.

– Jag tror att startskottet blev att jag fick frågan ”men när gråter du då?”. Efter ett drygt år. Då tänkte jag ”Oj, så väl har jag lyckats hålla masken att folk inte ens tror att jag är ledsen.” Då blev det så kristallklart för mig. Det här måste jag berätta om. Få en chans att förklara, säger Pia.

Började blogga

Men det var inte förrän efter ytterligare två år som Pia satte sig ner och började sortera och reda ut de här dagarna. Då hon överlevde en liten stund i taget, för dotterns skull.

– Jag började blogga. Små korta textstycken. Kommunicerade med en annan bloggare – det var HG, vi var inte ett par då – om vad jag kunde skriva. Men jag visste vad jag ville beskriva. Det som gömmer sig bakom den där dödsannonsen. För det är faktiskt inte bara en ruta i tidningen och sedan är det klart. Det är tvärtom då allting startar.

Pia och HG hade träffats tidigare i sina yrkesroller, men efter att Pia brutit upp från den relation hon hade när Simon dog, blev de ett par, gifte sig och bor sedan några år i Karlstad. HG har varit ett stöd för Pia på många sätt.

– När det kommer en traumatiserad människa till mig brukar jag be dem att fotografera. För de har ofta ingen aning om vad det är för väder ute, till exempel. Nu har Pia aldrig varit min patient, men jag gav henne en systemkamera.

Det blev viktigt för bloggen.

– Jag tog bilder och illustrerade mina texter. I början tyckte jag inte att det fanns något vackert att se. Allt var bara svart. Men gradvis började jag tycka att motiv var fina. Det var en av många vändpunkter.

En annan var att lämna Sunne och flytta ihop med HG i Karlstad. För det innebar också att hon ”lämnade” Simon.

– Det är som steg i en livstrappa. Man hittar nya vägar att leva, inte bara överleva, säger Pia.

Stora frågor

Mycket i bokens originalmanus är bortsorterat.

– Sådant som kanske skulle kunna såra människor och som inte hade varit positivt. Därför har vi valt att ta bort det ur boken. Men det är bra att det blev skrivet. Att Pia fick ta tag i de känslorna, säger HG som utvecklar sin speciella roll i arbetet med boken.

– Jag har aldrig träffat Simon, men jag får förhålla mig till honom varje dag. Som det här att det kan vara fest och en stol alltid är tom. Förr kunde Pia bli ledsen väldigt plötsligt och packa sina grejer på två minuter och åka upp till Sunne, men det händer alltmer sällan.

HG tror att skrivandet har hjälpt dem båda.

– Det här är den boken som ingen förälder vill skriva, eller skulle behöva skriva. Det kanske inte är en av de bästa böckerna som har skrivits i år, men det är en av de viktigaste. För den handlar om stora frågor. Ett samhälle där de extroverta tar nästan all plats och de tysta, kanske kreativa och konstnärliga, trängs undan. Eller manlighet. De här som inte passar in i den traditionella mansrollen. Jag har gjort mig en bild av Simon och jag upplever att det var en högkänslig pojke. Som tog in väldigt mycket och blev trött av det ibland. En som hade mörka tankar men log. Vi måste fråga oss varför det dör så många unga pojkar i Sverige? Självmord är vanligaste dödsorsaken för män under 30 år.

Ett helvete

Pia skulle gärna ha ställt frågan.

– Om jag ens kunde föreställa mig att den var relevant. För i min värld tog man inte livet av sig om man inte var psykiskt sjuk eller att det syntes väldigt tydligt att man mådde dåligt. Jag hade ingen aning.

Pia var tvungen att skriva. Och medan skrivandet pågick var det ett helvete.

– Ja, men när det väl var gjort så har jag fått sortera upp och gå igenom och på sätt och vis acceptera varför det var som det var i olika perioder. Varför livet blev så krångligt. Inte minst på jobbet. Kolleger som ska förhålla sig till och ta hand om en traumatiserad person. Det var det också viktigt att få skriva om. I dag ser jag ju vad som borde ha gjorts. Men det tar tid. Det är en lång resa.

Var är du i sorgeprocessen nu?

– Det finns en acceptans i dag. Jag behöver inte bli ledsen över att jag är ledsen. Ibland får jag en ”sorgbaksmälla” när jag haft riktigt roligt, men jag har lärt mig att leva med det och känner inte att jag behöver ursäkta mig.

Har det här förändrat din personlighet?

– Ja, det har det verkligen gjort. Absolut. ”Walk a mile in my shoes” är inget dumt uttryck. Man kan aldrig mäta och jämföra sorg. Den är inte proportionerlig och ser olika ut för alla.

Frågan ”varför?” Hur förhåller du dig till den i dag?

– Den har jag helt fått lägga bort. Jag kommer aldrig att få svar. Länge tror man att man kan få svar med tiden, men det fungerar inte så.

Pia skriver i boken att hon har gjort den bok som hon själv skulle vilja ha läst när det otänkbara hände.

Vad kan man lära sig av den här boken?

– Det handlar mycket om hjärna och hjärta. Även om min hjärna förstår att hur gärna jag än ville så var ansvaret inte mitt, så säger hjärtat att det självklart var mitt ansvar att förhindra det som hände. För jag är mamma. Men han var ju egen person.

Många pusselbitar

Pia hade velat få chansen att göra vad hon kunde.

– Vi var många som hade olika pusselbitar. Om vi hade förstått att lägga det pusslat, så hade det i alla fall funnits en chans.

När det händer något i en ung människas liv är det viktigt att blanda in många vuxna. Så larmklockorna går och man kan vara proaktiv.

– Det var ju många sådana där smågrejer. Som att han till exempel inte tyckte att han behövde en ny cykel...

Nu är boken skriven. Reaktionerna har börjat strömma in.

– Det känns bra att folk reagerar på boken och verkar ta till sig det som står där. Framför allt hoppas jag att den kan göra att någon kan se tecken eller upptäcka sådant de inte skulle ha upptäckt annars, säger Pia Sundgren Storm.